tbic

En jättebra novell!


Har du tänkt på att man kan se samma saker på så olika sätt? Som från det här broräcket jag sitter på. Man kan se ut över havet och le vid synen av hur oändligt det ser ut, hur många tusen miljoner mil det ser ut att vara bort till horisonten, och undra vad som finns när man väl kommer dit. Hur trevligt det skulle vara att ta en båttur. Eller så kan man se ut över havet och tänka på hur långt ner det är till bottnen. Hur trevligt det skulle vara att bara släppa taget om stålräcket och låta sig slukas av det där oändliga havet. Man kan se ner från bron och undra hur varmt eller kallt det skulle vara att bada. Eller så kan man se ner och undra om det gör ont att drunkna.


”Vad menar du?”
Jag frågar fastän jag vet exakt vad han menar. Han menade det han sa. Precis så brutalt som han sa det.
”Jag tycker bara..”, börjar han men låter mer tveksam den här gången.
”Säg det då. Säg att jag inte duger åt dig.”
Han flackar med blicken men ser snart på mig igen. Oj, är jag fortfarande värd att se på?
”Du duger visst. Du duger mer än väl. Det är bara.. Jag tror vi skulle behöva vara ifrån varandra lite.”
Jag ser på honom och håller envist tillbaka tårarna. Han är inte värd dom.

Om vi hade haft ett kasst förhållande där vi inte kunnat prata med varandra, om vi inte trivdes med varandra eller aldrig så mycket som kramades så skulle jag kunna förstå om han ville att vi skulle vara ifrån varandra ett tag och känna efter. Men jag trodde vi hade det bra. Jag trodde verkligen det.
”Och jag frågar igen; varför? Om jag duger åt dig och vi hade det bra, vad är då din jävla anledning till att vilja göra slut?” frågar jag och höjer rösten.
Och då börjar han tappa tålamodet. Men jag känner igen dom där tecknen så väl och vet vad dom betyder, eftersom jag själv varit på samma sätt. Han är bara osäker, och så jävla rädd.
”Fan vad du tjatar! Jag har inte sagt att vi behöver göra slut, jag vill bara att vi är ifrån varandra en stund och känner efter vad vi vill!”
’Vad vi vill.’ Jag var åtminstone ganska säker på att jag ville fortsätta spendera mitt liv med honom. Det kändes så senast imorse när vi pussades i dörröppningen.
”Okej. Vi är ifrån varandra ett tag”, säger jag med ett tonläge jag lika väl hade kunnat använda till en åsikt om en ny spelare i Barca.
Och då kanske jag ska nämna att jag är totalt ointresserad av fotboll. Och med dom orden lämnar jag min pojkvän, eller vad han nu är, och hans lägenhet som jag spenderat så mycket tid i.

Det prasslar under mina skor då jag krossar dom sköra löven som för länge sen lämnat sina trädgrenar. Det ser ganska färgglatt ut med allt det gula, orangea och röda. Men jag känner mig precis tvärtom. Helt färglös. Svart. Brun. Grå.
Den senaste timmen har jag försökt komma på ifall han betett sig annorlunda den senaste tiden. Vi sågs lite mindre förra veckan, och det var för att han tränade på gymmet lite mer än vanligt. Men förutom det har det varit precis som vanligt.
Klumpen i min hals har växt ifrån storleken av en pingisboll till en tennisboll och jag känner hur det blir svårare för varje steg att hålla tillbaks tårarna. För mig är det inte lika lätt att ta ett avbrott ifrån ett tvåårigt förhållande som det verkar vara för honom. Han såg inte ens ledsen ut.
Irriterad – Ja
Arg – Ja
Nervös, osäker, rädd – Ja
Men inte ledsen.
Har du någon gång städat din garderob? Antagligen. Men brukar du vika varenda plagg för att sen ordna i högar med t-shirtar i en, långärmade i en, jeans, byxor osv? Kanske det också. Men brukar du ordna kläderna så att dom ligger i färgskala? Med det mörkaste underst för att sen gå över i ljusare och ljusare nyanser? Och sen efter mönster. Knappar. Dragkedjor. Jag vet att det låter ganska stört, men det är min sysselsättning när jag försöker att inte bryta ihop. Medans jag sorterar kläderna får jag något annat att tänka på.
Några timmar senare ligger jag i sängen och då kommer gråten ändå. Jag gråter tills det känns som att tårarna gjort djupa, svidande spår längs mina kinder. Som långa ärr. Jag förstår inte hur jag ska fixa det här.
Jag älskar honom.

Nästa morgon har jag samlat mig lite och jag ringer upp honom. Vi behöver verkligen prata. I alla fall jag. Jag vill ha en anledning till att han bestämt det här, för det är inget vi bestämt tillsammans. Men han svarar inte. Inte någon av dom följande tre gångerna under dagen heller. Jag förstår faktiskt inte hur han kan vara så vek att han inte ens kan prata igenom det ordentligt.
Men jag ger inte upp utan när det börjar skymma ute börjar jag gå mot hans lägenhet. Utåt sett kanske jag ser ganska lugn ut, men inom mig stormar det värre än det gör av en orkan. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på ska hända när jag kommer dit. Kanske att få en riktig förklaring, eller kanske ännu hellre att han tar mig i sin famn och säger att han gjorde ett hemskt misstag.
Jag går uppför trapporna och tvekar sen lite vid dörren. Jag har aldrig behövt plinga men nu känner jag mig osäker. Jag sätter fingret mot ringklockan och trycker till.
Det gälla ringandet hörs innifrån lägenheten men inga steg hörs. Jag kan förstås inte veta helt, men jag är ganska säker på att han är hemma. Jag plingar igen. När han inte öppnar den gången heller drar jag irriterat upp nyckeln ur fickan och sätter den i låset. Jag fick nyckeln ganska tidigt eftersom jag praktiskt taget bodde hemma hos honom ett tag. Och det var av flera anledningar.

Jag vet inte hur jag ska förklara det jag såg där inne. Jag vet inte hur jag ska förklara smärtan jag kände. Men jag kan göra det enkelt med några få ord.
Jonny med en tjej.
Det gjorde fruktansvärt ont.

Jag vet inte hur jag tog mig till bron. Men nu sitter jag här och ser på havet, den där utsikten som folk kan se på så olika sätt.
Du kanske har förstått vilket av sätten jag ser den på?
Undra hur det känns att drunkna.
Jag försöker inte längre torka bort tårarna som rinner, det kommer bara nya ändå. Istället försöker jag se dropparnas färd från min haka ner till vattnet. Men det är så klart omöjligt. Undra om havet blir ännu saltare av alla mina tårar. Jag bryr mig inte om bilarna som kör förbi i hög hastighet alldeles bakom mig, och dom bryr sig inte i mig. Det gör inte Jonny heller.
Vattnet ser lika svart ut som jag känner mig. Kanske kommer vi passa ihop då. Kanske inte. Jag får snart veta.

För varje tår som rinner från mina ögon, nerför kinderna för att slutligen droppa ner från hakan känner jag mig lite mer krossad.
Vad gjorde jag för fel?
Vad var det som inte var bra med ’oss’?
Vad har hon för något som inte jag har?
Jag drar efter andan och kramar åt lite hårdare med händerna om räcket. Snart släpper jag. Jag blundar en kort stund men allt jag ser är den där hemska bilden av Jonny och tjejen och jag slår snabbt upp ögonen igen. Jag rycker till när jag hör en snyftning, bara för att sekunden efter inse att den kom ifrån mig. Jag undrar hur länge det har pågått. Hur länge han varit med Henne. Har han varit med henne varenda gång han sagt att han skulle till gymmet? Har han låtsas att jag varit Hon varje gång vi kysst varandra? Har han någon gång menat dom där tre orden han sagt till mig?
Jag vet inte varför jag gör det, jag vill ju inte prata med honom, ändå tar jag upp mobilen och slår vant siffrorna till hans telefon. Varje ton som går skär i mitt öra. Men ingen svarar. Jag håller krampaktigt kvar mobilen emot örat, oförmögen att kunna trycka av förrän jag hört hans röst. En sista gång. Och efter tillräckligt många signaler går mobilsvaret igång och den där bekanta glada rösten ljuder. ’Tjena, Jonny här. Jag har antagligen något superviktigt för mig för annars hade jag svarat!’ det där lite hesa skrattet, ’säg något efter pipet så hör jag av mig, tjingeling.’ Jag har alltid tyckt att det där sista tjingelinget låtit så gulligt.

Sakta lossar jag finger efter finger som greppat räcket, och snart sitter jag utan att hålla i mig. Det behövs så lite för att jag ska falla. Jag behöver bara luta mig lite framåt. Det skulle räcka med en vindpust. Låt allt försvinna.

”Gör det inte.”
Jag andas häftigt till och vänder mig blixtsnabbt om. Rörelsen får mig att vackla till och jag kan inte hindra skriket. I sista sekunden då jag famlar efter räcket med händerna så tar personen, vars röst som nyss skrämde mig, tag i min arm.
”Gör det inte”, säger han igen och låter mer ängslig än jag kände mig.
Det är först då jag verkligen ser på honom. I någon millisekund hann jag hoppas att det skulle vara Jonny. Ögonen som ser på mig nu tillhör inte Jonny, men det är dom djupaste ögon jag sett in i. Jag andas fortfarande snabbt och jag kastar en snabb blick ner mot havet igen för att sen vända blicken mot min räddare. Jag har inte ens sagt något.
”Kom, jag hjälper dig”, säger han och det låter som att han försöker verka lugn, men chocken lyser i hans ögon.
”Jag..”
Jag känner hur tårarna börjar rinna igen och jag slåss mellan alternativen att slita mig loss och göra det jag kom hit för, och att låta honom hjälpa mig ner från den hemska bron.
Till slut vinner fegheten. Eller är det mod? Jag kliver i alla fall ner från kanten jag stått på och låter honom leda mig bort ifrån bron och bilvägen.
”Varför gjorde du så där?” frågar jag efter en lång tystnad och ser ledset på honom.
Det trängs så många blandade känslor inom mig just nu.
”Jag hade velat att någon gjorde så för min bror” säger han tyst.
Chocken jag såg i hans ögon tidigare har ersatts med sorg och jag biter mig lite i läppen. ”Din bror..?” frågar jag försiktigt.

Har du någon gång suttit och pratat i över 3 timmar med en främling? Mitt i natten? På en öde trottoar i en lika öde del av stan? Bara några kvarter ifrån den del av stan som aldrig sover? Jim och jag gjorde det. Och jag har aldrig känt sådant extremt medlidande som jag gjorde när han berättade om sin storebrorsa som tog livet av sig från just en bro. Efter det kände jag mig både patetisk och elak. Hur hade jag ens kunnat överväga tanken? Var Jonny verkligen värd det? Enligt Jim var han absolut inte det, och jag kan hålla med.
Jag har heller aldrig berättat så mycket för en okänd människa på så kort tid, och inte heller tyckt att jag känt en person efter bara 3 timmar. Men det kändes verkligen så med Jim. Han lyssnade, han avbröt inte, han berättade personliga saker, han ville veta vad jag tyckte. Och patetisk som jag är så bröt jag till slut ihop i hans famn och grät tills att det inte fanns fler tårar. Och han klagade inte en enda gång. Han verkade inte ens besvärad. Han bara höll om mig och viskade att det skulle bli bra. Och han om någon borde veta. Jag hade kanske förlorat min pojkvän, som ändå visade sig vara en idiot, men Jim hade förlorat sin bror.
Och på något sätt så sammanfördes vi; två sorgsna själar. Och jag tror verkligen att det här kan bli en vänskap som inte behöver gå förlorad.